I lördags var E med ut till mormors grav för första gången.

Det var också första gången han var på en kyrkogård.

 

Jag hade tänkt fara ut själv som tidigare men han ville verkligen följa med så då kände jag att han måste få göra det.

Han surrade på som vanligt och vi hjälptes åt att tända ljus och städa upp lite runt i kring, han hade såklart frågor men var ändå glad som vanligt.

För mig kändes det ju skönt att han har tagit allt det här så bra!

Han funderade på dom andra gravarna och så frågade han återigen varför han inte fick se gammelmormor Febes kista.

Försökte föklara att den är ju där nere i jorden nu och att man kan komma hit till graven när man vill för att minnas och tända ljus och så.. och även prata med henne och "låtsas" att hon hör.

Det tyckte han var bra och så ville han även plantera blommor där sen när det blir sommar :)

 

Sen ville han gå runt och titta lite och ställa upp lyktor som fallit omkull.

Så vi gick runt ett tag och pratade om allt möjligt och så mitt i allt så hör jag hur hans röst brister lite, jag frågar ju såklart hur det är och då rasar det för honom.

Han börjar störtgråta och säger att han är så ledsen för att det är så många som har dött!

Jag var inte alls beredd så jag lyfter bara upp honom och kramar honom.

Jag säger att det inte är nån fara, att man får vara ledsen och gråta så mycket man vill, bara man blir glad igen sen när man har varit ledsen klart.

Vi står där ett tag och bara gråter.. sen ser vi ett vindspel som hänger i ett träd så då går vi dit och börjar prata om hur fint det spelar för alla som är där och då slutar han gråta och börjar prata om det istället.

Då går vi tillbaka till bilen och bestämmer att vi ska plantera fina blommor hos mormor Febe när det blir sommar på riktigt och så ska vi vattna dom så dom mår bra :)

 

Nu känns det iaf som att han är som vanligt och lika tokig och glad.

Men när vi var där så var det nog en del som trillade ner och han förstod på riktigt vad det var.

Får se om han vill följa igen nästa gång, det får han då bestämma själv.

Jag tror då inte att han tyckte det var obehagligt eller så utan det blev nog bara lite överväldigande.

 

Min kloka lilla kille har iaf bestämt att gammelmormor Febe har åkt ut i rymden och blivit en stjärna, så vi kör på det.

Det känns som en fin tanke 💕